Starka naturupplevelser
Naturupplevelser kan ibland kännas nästintill religiösa. Inte för att jag vet om det är någon skillnad på dessa upplevelser, men i alla fall baserat på min egen föreställning om religion.
Under de resor jag gjort har några sådana naturupplevelser utkristalliserat sig tydligare än andra och utgör på sätt och vis, i kontrast till det religiösa, någon slags topplista.
Högst upp på den listan finns ett minne från min andra resa till Thailand för snart tio år sedan. Med på resan var var min dåvarande flickvän, min familj och ett par andra familjer från där mina föräldrar har sitt landställe.
Vi bodde under en del av resan på en ö som heter Kho Ngai i Thailands södra skärgård. Kho Ngai var under den tiden ett ovanligt resmål så det kändes då som att vi befann oss långt ute i ingenstans. Numera kanske det är vanligare att man åker till ön, jag vet inte.
Hur som helst. Någon på Kho Ngai rekommenderade oss att göra en dagsutflykt till Emerald Cave, för att där snorkla i den av havet urgröpta grottan. Mot slutet av vistelsen på Kho Ngai bestämde vi oss för att åka dit och ta en titt på Emerald Cave, belägen på en ö vid namn Kho Muk.
Resan till Emerald Cave var längre än väntat - det tog nästan 3 timmar för vår båt att ta sig dit. På vägen försämrades gradvis vädret, som vid avfärd hade varit strålande vackert. Väl framme var himlen svart som natten, och ändå upplyst av blixtar från åskvädret som nu hade ön i sin makt.
Båten stannade vid en klippa som ansattes hårt av de höga vågorna, och vi undrade alla varför vi stannat. En av killarna ombord pekade på vattenlinjen vid klippan som tidvis dolde och tidvis öppnade ett litet hål i det brant sluttande berget.
Jag kan garantera er att ingen av oss i det ögonblicket kände sig lockad av att lämna båten och överlämna sin kropp till det mörka vattnet. Vi försökte därför förklara för de båda besättningsmännen att vi ville åka tillbaka till Kho Ngai och göra ett nytt försök en annan dag. Dom förstod inte.
Plötsligt fick någon av oss "frispel" (jag låter bli att säga vem) och bestämde sig för att utmana det svarta havet och åtminstone simma fram till grottan.
Väl i vattnet kändes det mindre hotfullt och lättare att utforska öppningen, vid ett tillfälle som möjliggjorde detta, för att få se vad som dolde sig därinne. Inte alla följde med men ändå de flesta i sällskapet.
Inne i grottan öppnades en ny värld; ännu mörkare än den utanför, men med helt andra ljud och ett helt annat ljus. Ljud som bars fram genom berget och ljus som skänktes från den mörka världen utanför.
Snart dök en av killarna från båten upp med en ficklampa som han kämpade för att hålla över ytan. Ficklampan lyste med ett lågmält orange sken och berättade tyst att den inte hade länge kvar att leva. Guiden uppfattade viskningarna och lyckades med mycket möda kasta om ordningen på batterierna i lampan, liksom för att ge den ny livskraft.
Han instruerade oss att hålla oss så nära inpå honom som möjligt så att vi inte förlorade honom, och därmed lampan, ur sikte. Vi simmade med små och snabba simtag så nära guiden vi kunde och vi var alla nära att gripas av panik varje gång han svängde runt något hörn i grottan och det tillfälligt blev svart.
Åskan ekade i tunnlarna och emellanåt lät det som att berget var på väg att rasa ihop. Större utrymmen varvades med trånga passager. Känslor av hopp med ångest och fruktan för att inte hitta ut ur denna mörka värld. Inte hitta tillbaka till de länder man ägde en karta över.
Plötsligt -
syntes ljus,
ur en ny öppning i grottan.
Jag som inte ens förstått
att det fanns en sådan.
Några få simtag bort
fann jag det hittills starkaste
jag upplevt -
stående på botten,
i det midjehöga vattnet,
i det varma, midjehöga vattnet,
på den finkorniga sanden,
den vitsandiga stranden,
omsluten av branta,
regnskogsbeklädda sluttningar,
under en svart, blixtrande himmel
som lät sina tårar falla över mig,
som visade sig naken för mig…
för mig…
…fanns det inte en chans att hålla tillbaka tårarna. Inte en chans. Inte heller lyckades jag låta bli att sträcka mina armar uppåt för att omfamna denna himmel, som behövde min hjälp.
Finns det gudar så fanns de där.
// staffan
Vad skall man säga… väldigt vackert skrivet:))
Oj, vilken upplevelse! Och bra skrivet!
Oskar
PS. Du hade inte kameran med dig? :)
Bifogar en bild som jag fuskat fram med hjälp av Internet och PhotoShop för att ni ska få en uppfattning om platsen…
// staffan
#3 Ha…redigerade just mitt förra inlägg och la till ett PS. Hann du se det? I så fall kvickt jobbat. :)
Oskar
Nej, det hade jag faktiskt inte hunnit se… :)
Bilderna är tyvärr inte mina och dessutom har jag redigerat bort människor från dem. Tänk er samma plats fast under en svart himmel… :)
// staffan
Vilka är era starkaste naturupplevelser?
// staffan
Islands månlandskap, helst på en islandhäst. Och Borneos regnskog, tillsammans med gibbonaporna…Och sist men inte minst en lugn stund vid havet utanför Halmstad!
Mmmm… Det är något speciellt med vatten och mörker. Att se en solnedgång från klipporna vid en mexikansk strand är häftigt. Och att leta efter vattensköldpaddor på natten är spännande.
En annan naturupplevelse som är lättare att få uppleva lite oftare är att bada när det regnar, det är mysigt.
Extremer är alltid häftiga naturupplevelser. Att se en gigantisk glaciär glida ner i ett kallt hav…med en säl guppandes på ett isflak framför…det är häftigt…likaså en solnedgång över sanddynor i öknen…
Men även Sverige kan vara härligt…tänk en vårdag i en svensk lövskog med fåglar som sjunger…inte illa…eller en sensommarkväll på en liten kobbe i Stockholms skärdgård…mums.
Oskar
Mycket vackert Staffan. Jag tillbringar minst en vecka varje år på Kosteröarna.Ända sedan 1979. Det är helt underbart där. Men för fem år sedan när jag kom tillbaka dit efter att ha varit sjuk fick jag en känsla jag aldrig känt förr. Trodde att nu har jag blivit religiös. Pratade med grannen på Koster om det och kan du tänka dej, hon hade upplevt samma sak det året. Skumt va!?Jag bara ÄLSKAR Koster.
Vilket fantastikt fotografi -
nu måste jag besöka Koster också!
Tack // Staffan
Ja du Pelle det var ju på Nord. Jag brukar mest hålla till på Syd. Det kommer med all säkerhet fler bilder från Kosteröarna.
Tack Staffan. Ja det måste du göra. Det finns många miljöer att fota och vilda orkideer och sist men inte minst Kostertisteln som är unik.Sänder med en bild över Ekenäs hamn.
håller själv mest till i Fjällbacka och skärgården runt där, men man måste ju röra lite på sig ibland.
har som tur är kvar Syd-Koster, så det får bli i sommar…
Pelle
Då kanske vi ses.
#13 (Kerstin)
Fin bild, ser ut att vara en rofylld plats.
-----
En annan stark naturupplevelse jag haft var under en semesterresa till Maldiverna för många år sedan. Resan var tre veckor och över julhelgen -94. På julaftonen gjorde jag en "Robinson Crusoe utflykt" till en obebodd ö ett par timmars båtresa från den ö där min familj bodde.
Jag reste tidigt på julaftonens morgon och hade inte med mig mer än kläderna på kroppen och en ask tändstickor. Blev ilandsläppt på ön där jag skulle spendera de närmsta två dagarna och vadade in till stranden.
Ön var inte enorm men det tog ändå uppskattningsvis ett par timmar att gå runt den. Jag hittade kokosnötter och vild ananas som båda smakade okej, och samlade ved för att kunna hålla en eld vid liv den annalkande natten igenom.
Med omsorg valde jag ut en lägerplats på stranden och gjorde mig hemmastadd. Mörkret föll tidigt och fort och jag var glad över att inte behöva traska runt i öns inre delar i mörkret.
Några timmar in på kvällen fick jag sällskap av månen och en efter en tändes tusen stjärnor som hade bestämt sig för att göra mig sällskap i natten. De visade sig både mot den svarta natthimlen och i det mörka vattnet.
Det är svårt att i ord beskriva känslan av att ligga där i den varma sanden i det varma skenet av elden, den julaftonen, omsluten av den väldiga och mörkblå världen omkring. Många tiotal stjärnfall såg jag den kvällen och lika många "julklappar" önskade jag mig som belöning… :)
Höjdpunkten var när jag sent på natten reste mig ur sanden och upptäckte att tusentals självlysande fiskägg sköljdes upp längs stranden av de långa, lugna vågorna. Plötsligt hade jag två stjärnhimlar och dörren öppen till en annan värld.
Jag somnade sent och vaknade tidigt av att en stor krabba tyckte jag låg i vägen. Vi blev båda lika rädda när vi fick syn på varandra… :)
Magiskt var ordet.
// staffan
#16 Läcker upplevelse! Och vem flyttade på sig, du eller krabban? :)
Oskar
Starta ny diskussion