Den 22:ndra skulle jag åka från Khartoum till Beirut via Cairo. Flyget skulle gå kl. o6.00 och man sa att det var tillräckligt om man kom en dryg timme innan. Men en av syd afrikanarna sa att i Afika, så gäller det att vara minst 3 timmar före avgång och ibland så räcker inte det ens. Det finns inget som heter "confirmed seat" även om man har det skriftligt. Ok, jag kom till flygplatsenkl 03.30 på morron och där stod 100 - tals människor utanför ingången. Europeerna i kö som väntat och resten spridd i solfjädersform. I Rom gör man som romarna, så jag gled in längs väggen och kom långt fram. Det visade sig att ingången var ca 1 m. bred och man kunde inte ta in bagage vagnen - vilket medförde att alla som hade vagn måste lasta av väskorna och nån annan försöka få undan vagnen, när massor av folk och nya vagnar bara trycker på. Innan man går in är det en första passkontroll, där man bara kollar om man är britt. Sen kommer man in i ett litet rum där alla ska försöka få sitt bagage på ett enda band för X-ray och sen gå mot strömmen för att komma till nästa ingång där passet kollas igen. Sen hittar man sitt bagage bland 100-tals andra kappsäckar i en stor hög. Man tar väskan och går till nästa X-ray, sen tar man den igen och kommer in till incheckningen. Där finns alla bolagsnamn på skyltar, men inget bolag sitter bakom rätt skylt. Då ska man betala flygplatsskatt och den disken är absolut så långt bakom dom andra diskarna det bara går att placera den och rummet är max 100m2. Man klättrar över bagage och människor dit och därifrån, för naturligtvis ska man tillbaks samma väg - med väskan i hand. Sen kan man checka in. Jag hade tur igen och blev incheckad av en tjej, som egentligen bara delade ut formulär för att kunna lämna landet. Jag fyllde i formuläret, passerade nästa passkontroll och hamnade i köerna till dom 3 diskarna där passet stämplades. Det gick mycket långsamt och stämningen var mycket irriterad. Jag hamnade i en sån här extra kö igen, men tog det ganska lugnt, för det var säkrast så. Vi stod som packade sardiner och några äldre orkade inte riktigt med. Och ibland kom det människor som bara passerade och det irriterade speciellt europeer, som inte har lärt sig att i Rom gör man som romarna. Jag kom igenom till slut och jag måste säga att den officer, som stämplade passen inte var det minsta stressad utan väldigt vänlig. Och han släppte inte igenom nån som kom bakvägen för att få sina pass stämplade. I vänthallen fanns 6 gates och massor av människor. Kl.06.00 var det boarding. Vi gick ut till bussen steg in och den gjorde en u-sväng och öppnade dörren. En transport på ca 20 m. Innan vi fick gå in i planet öppnades allt handbagage igen. Det tog 2 timmar innan vi kunde taxa ut på banan. När vi närmade oss Cairo, så var sikten för dålig och vi omdirigerades till DurGhada vid Röda Havet, där vi satt och vantade i 1,5 timmar. Äntligen kom vi iväg och kunde landa i Cairo. Vi hade drygt 1,5 timmar till nästa flight. Jag hade hamnat i sällskap med ett gäng libaneser på 9 personer, så jag hängde på dom 2 som satt bredvid mej. Dom hade varit med tidigare och vi kunde passera alla köer, men för sent - våra biljetter var sålda. Dock så tog tjejen våra (5 st) biljetter och pass och stack iväg. Där stod vi utan dokument och väntade, men hon kom tillbaks och hade lyckats ordna 4 platser, fast hon hade glömt min biljett nånstans. Hon hämtade den och jag kunde åka. När jag väntade på att gå ombord, så märkte jag att det var många andras biljetter som sålts och stämningen var mycket irriterad. Jag fick iaf en jättewhisky på planet. När jag kom till Beirut tog turen slut och mitt bagage hade inte kommit med. (Jag hämtade det igår). En taxi väntade på mej. När jag kom hem stod mina nära och kära på balkongen och väntade. Sen var det kört igen - jag hamnade direkt i dushen och kläderna i tvätt maskin. Det påstods att jag stank Africa.