Jag kan berätta om mitt värsta resminne hittills. Det var sommaren 1999 då jag var på semester på Zakynthos i Grekland med min dåvarande pojkvän. Det hela började redan på hotellet då vi upptäckte att dörren in till rummet endast kunde låsas från insidan, vilket betydde att varje gång vi skulle ut så fick någon av oss stanna inne och låsa och sedan hoppa ut genom balkongen för att komma ut. Som tur var så bodde vi på markplan. Som om inte det var irriterande nog så hade vi ström i duschen vilket min stackars pojkvän fick erfara första morgonen han skulle duscha. Enda sättet att undvika det var att inte komma emot blandbatteriet när man stod och duschade (vilket inte var så enkelt på en yta av 0,5 kvadratmeter)..

Vi klagade både till hotellet och till resebyrån mest vi var på platsen men inget blev gjort.

I mitten av veckan bestämde vi oss också för att vi skulle åka på utflykt ut tll ett gammalt skeppsvrak som var väldigt populärt för turister. Innan vi åkte ut så hade jag väntat mig att de skulle informera om väderförhållanden och dylikt och att det skulle finnas möjlighet att ta åksjuketabletter för de som lätt bli sjösjuka. Men inte. Hela turen var en 7-timmars mardrömsfärd med höga vågor och en hel båt som satt och spydde upp middagen från kvällen före i små blå genomskinliga plastpåsar. Det var folk som spydde överallt. På soldäck, på toaletten, ut över relingen, nere på däck, bredvid mig, ovanför mig.. Det luktade spy överallt och det var spy överallt. Den enda som inte spydde var jag och min pojkvän men jag har verkligen fått ett "spyminne" för livet..

Hmm. Har nog inga riktigt riktigt hemska resminnen. Får ofta problem med magen när jag reser så har nog spenderat en hel del timmar på olika toaletter…

Och jo gjorde en bussresa i Brasilien som var "speciell". Den gick mellan Rio och Argentinska gränsen, typ 22 timmar tror jag det tog. Dessa 22 timmar spenderades i en buss med en stinkande toalett och utan luftkonditionering. Dessutom fanns trevligt ressällskap i form av tex drogförsäljare. Men egentligen var det inte en hemsk resa utan ganska spännande. :)

Oskar

Det är svart att säga vad ett värsta reseminne är, eftersom det nästan är värt det efterat ända när man kan skratta at det. Men jag har ända en mardrömsnatt i atanke.

Pa tagstationen i Varanasi väntar jag och Bella pa taget till Dehli. Det är saklart försenat nagra timmar, men det var vi beredda pa. Det regnar och det samlas fler och fler pa perrongen men ingen verkar direkt upprörd. Det gar en kossa pa sparet som om den känner pa sig att taget aldrig kommer komma. Bella och jag är trötta eftersom det börjar bli sent. Vi börjar undra om vi kommer missa flyget i Dehli till Peking.

Det är inte sa illa egentligen, men det värsta är att i inte vet hur sent taget är och om taget överhuvudtaget kommer. Varje timme ropar högtalaren ut att taget kommer om en timme. Varje timme vaknar vi, packar vi pa oss allting och gar ut i regnet för att bli lite blötare och frysa lite mer. Trötta, hungriga, frusna och blöta. 15 ganger gör vi det, eftersom det är 15 timmar försenat.

Mitt hemskaste resminne är från Thailand. Jag åkte dit med min flickvän och en vän. Vår plan var att resa runt till de olika öarna och njuta av sol och bad.

På den första ön åker jag och min vän ut på en utflykt som avslutas med lite snorkling i havet. Dagen efter har jag hög feber och mitt ena öra har svullnat upp som en röd ballong. Det fanns tydligen bakterier i havet som kan ge de här symptomen. Vi byter från ett litet sunkigt hostel till ett lite bättre med aircondition för min skull. Jag ligger utslagen med fruktansvärda smärtor och ingen hörsel på ena örat i sammanlagt tio dagar. När det första örat blir bättre kommer samma sak på andra örat.

Det värsta var inte smärtan eller febern utan det fruktansvädra bemötande som min flickvän fick när hon försökte ordna transport till sjukhus på fastlandet. Det enda thailändarna såg var ett bra tillfälle att tjäna extra pengar. De krävde att få motsvarande flera årslöner svart för att köra mig i båt till fastlandet. Då kände jag mig verkligen utsatt. Tur nog hade jag så hög feber att jag inte kunde vara så rädd. Jag blev så otroligt förbannad när jag hörde om deras krav att jag vägrade att låta mig köras till sjukhuset. Det var kanske inte det mest lysande beslut jag har fattat men jag var ordentligt snurrig.

Hela resan är mest ett suddigt minne. Jag kommer ihåg början och slutet väldigt väl men inte det som hände i mitten. Så Thailand kommer jag inte att besöka i första taget. I alla fall inte innan de har blivit mer civiliserade.

  Tom

Visst är det väl ändå ofta så att något som är hemskt när det inträffar kan bli ett ganska kul resminne efteråt? Tänker då inte på Toms Thailandsresa utan mer på saker som försenade tåg och konstiga bussresor…det är sådant man kommer ihåg…

Oskar

Min varsta resa har jag inte upplevt annu, men kommer antagligen att ske inom ett par veckor. Jag ar tvungen att aka till Sthlm for att gora en lakarundersokning, for att kunna gora exakt samma undersokning har. Min planerade 2 veckors semester med familjen och skidakning i Laqlouk verkar forbli en drom. Det fanns ett litet hopp att jag skulle kunna gora undersokningen har, men jag kom inte forbi reception pa sjukhuset ens, utan att uppvisa ett lakarintyg fran "country of origin".

bosse

Hej, visst kan vi kalla det är det värsta reseminnena, själv har jag endast vart med om dåligt väder osv.

Men en kompis till min mamma, var i Florida på Disney Land. Det var föräldrarna och två döttrar som var med. Efter bara någon timme försvann barnen, båda två blev kidnappade. Föräldrarna var där och letade i en månad, sedan åkte det hem, sålde hus och allt, flyttade till Florida och fortsatte leta. Detta hände för 5 år sedan, och de har inte hittat barnen än…

#7 Men så otroligt genomhemskt!!! Alla ev dåliga reseminnen blir ju till noll och intet jfrt med det. Så vidrigt, ja så otroligt sorgligt, stackarna…

Jo, det är verkligen hemskt! Därför känns det inte som om att man har haft något speciellt hemskt rese minne…

Men frågan var väl inte om jordens hemskaste resminne?

I så fall finns det ju bara en person på hela jorden som kan skriva i den här tråden och det är inte troligt att den personen (vem det nu är?) ens vet vad resor iFokus är =)

Så kom igen, skriv om ERA minnen!

  Tom

Väldens hemskast resminne? Oj…resan med Noaks ark måste ju varit rätt hemsk. :)

#10 och #11, ack ja, så bra att det finns somliga som leder en förbi sådana där riktigt sorgliga, avgrundsliknande reseminnen…:)

Jag har inget eget riktigt värsta minne tror jag… Men däremot har jag ett riktigt trist sådanta från en bekant. Hans sambo ramlade ner i aktiva vulkankällor på Azorerna för ett år sedan… Vilket ledde till en veckas sjukhusvistelse där och sedan två månader på Karolinska, allt skinn flagades av… Hon mår idag bra igen, men får t ex aldrig mer sola.

skrev om min resa till och från thailand med det nu mera nedlagda bolaget 'east jet'. detta är alltså skrivet för ca ett år sen på arlanda:

I går kväll när vi skulle åka var planet ~1,5h försenat … det skulle starta vid 22, vid 02:00 började det röra på sig.

När vi väl skulle lyfta så bromsade planet och det luktade flygbränsle i planet! Vi fick fara in till gaten igen. Blev jäkligt skraj … tänkte att 'nu far vi ut i bushen' eller krockar med något.

Väl inne fick vi reda på att det var fel i en motor och vi skulle kliva av planet i ca en timme så de kunde kolla vad det var.

Under denna tid hann det hända endel suspekta saker …. en representant (pilot!) från besättningen visade sig ute på gaten, snorpackad! Flera medresenärer blev ganska upprörda över detta och Arlandapolisen inkallades, när dessa klev in i cockpit satt den berusade där och när de frågade vem kaptenen för planet var ryckte alla på axlarna och såg frågande ut. Det fanns ingen kapten på planet … vet inte vad som hände efter detta men jag såg den packade piloten senare, hoppades i en vattenpöl inne på arlanda(nått läckage på flygplatsen), stötandes på en av flygvärdinnorna.

När vi väl hängt på gaten ett par timmar meddelades det att det skulle dra ut på tiden och att de skulle fixa hotellrum åt oss för natten då de kunde ta lång tid att fixa planet. .. efter ett par timmar fick vi meddelandet att det ej fanns några lediga rum i stockholm! De sa till oss att fara hem och komma tillbax dagen efter vid 16 för att checka in igen, planet skulle troligen gå vid 18.

Vi fixade ett rum på arlanda vid 7-tiden för 1100kr … då fick vi hänga där till eftermiddagen.

När vi kilade ut vid lunch fick vi höra att planet skulle gå vid 22, dvs ett dygn senare. Inte ett ljud från bolaget vi bokade resan med .. dvs i detta fall EastJet. Efter ett par timmar fick vi plåster på såren … en matcheck till ett värde av 70kr! Vår frukost på arlanda gick lös på 150 …. life sux.

Nu är klockan närmare 19 och vi tror att vi får fara om några timmar, vi får se hur det blir med det.

Får se om de lyckas starta ikväll, om piloten är nykter och det finns en kapten?

kom iväg men det var ju en hemresa med samma bolag också … den skrev jag om så här:

lite bilder (ej jag som knäppt, annan resenär från samma flight) från planet vi flög ned med … det var genomgående dåliga erfarenheter från eastjet/oriental thai airlines och jag avråder alla å det bestämda att fara med dessa. visst hade jag inte så höga förväntningar av ett 'lågprisbolag' men nån måtta får det väl ändå vara. vi kom iaf iväg vid 01:00 ungefär. (26-27h försenade …)

hemresan blev bara ett par timmar försenat … då blev vi stående på plattan bra länge, det forsade bränsle (ej säker på att det var bränsle, jag har dock inte fått något vettigt svar på vad som förvaras i flytande form i vingarna) ur ena vingen! under stod ett gäng o kliade sig i skallen, försökte fånga upp delar av det med hinkar. blev livrädd, det är ju ganska vanligt att röka där nere … men efter ett tag gav de upp och vi startade, trots att det rann bränsle ur vingen … ingen aning om detta är farligt men lite info vill man ju ha .. det fick vi dock inte.

har aldrig varit flygrädd tidigare men vid båda flygningarna var jag det, bilderna och omständigheterna kanske förklarar varför. maten var för övrigt bland det sämsta jag ätit och de sk. tv-apparaterna funkade knappt på nedresan … inte heller kunde man höra vad som sades när de talade till oss då ljudet var så dåligt.

Oj, skrämmande! Modigt av dig att sätta dig på planet igen efter allt som hänt.

Var frukostchecken på 70 kr all ersättning du fick?

Man undrar om detta skulle kunna hända på ett fullprisbolag?

Oskar

japp! fick lite ersättning från försäkringsbolaget i efterhand, för förseningen. inget för en hotellnatt på arlanda plus utebliven hotellnatt (som redan var betalt) i bangkok dock.

Jag far ta tillbaka mitt varsta reseminne, for det behover jag inte uppleva. Jag aker till Byblos den 8:nde, man lyckades alltsa boka mej pa en overbokad flight. Det ar bra att ha kontakt med "maffian". Jag kommer till Sthlm nan gang pa varkanten i stallet och det kan bli ett trevligt minne for jag har inte varit sa langt borta i varlden sen -01.

Jag är glad att du slipper Bosse!

Hoppas att det blir trevligt med familjen istället!

Ses!

   Tom

Ja, mitt värsta reseminne! Jag åker mest i Sverige visserligen så jag har inga flygreser eller spännande resemål att komma med. Men usch vad mycket tok det händer när man campar med familjen och djuren. Fast de flesta minnen blir roliga i efterhand. Men nu till resan jag syftar på:

Bakrundsinformation behövs för att ni ska förstå (tror jag):Detta inträffade år 2003. Jag hade precis mist min mamma (hon bodde hos oss), varit på väg att mist min bebis tre gånger och jobbade stadigt över heltid fram till den 30 juli. Den 16 augusti var bebis nummer 4 beräknad att komma. Och vi hade planerat husvagns semestern för tiden 1-14 augusti (behöver ett par dagar att plocka ur vagnen när man kommer hem också).

Den 31 juli.
Vi packar i vild förtvivlan, mitt i allt packande så märker jag att min mobil sagt upp sig. Ringer till affären och klagar. Läser upp konsementköplagen och vi blir således överens om att telefonen ska lämnas in. Jaha, och enligt deras policy så lämnar de inte ut lånetelefoner. Informerade dem om förestående semester och graviditet. Hann läsa upp lite om snabba förlossningar och stämningar om jag inte får hjälp i tid, o.s.v. Och se, det gick att ordna en lånetelfon. Kastar oss i bilen åker in för att lämna in telefonen och få lånetelefon. Tiden rusade i väg. Men vi hann packa klart.

Den 01 augusti.
Det sista packas in i bilen och husvagnen. Barnen lastades in i bilen ihop med två schäfrar, två vuxna illrar. Och nio illervalpar. Tre mil hemmifrån, fötterna sväller upp som ett par ballonger. Får inte på mig några skor, bara ett par gammla tofflor. Underbart, kan det bli värre? Jaha, klart det kan. Vi körde ett par timmar, sedan stannade vi för kolla att alla mådde bra och för att barnen ska ut och kissa och köpa läsk och glass. Ser genast att en av valparna är riktigt dålig. Försöker med allt, men den är medvetslös. Försöker att kyla den genom att badda med vatten. Fungerade inte. Så jag tog beslutet att chock kyla den, resultatet kan bli två. Antingen överlever valpen eller så dör den. Men i detta fall skulle den dö i alla fall. Hon överlevde. På detta sätt fortsätter resan. Kommer fram till Borås, då är det någon vakt som jagar bort oss från campingområdet. Trots att vi ringt tidigare och blivit lovade att köra in om vi kom innan vakterna hade låst. Jaja, men då ställer vi oss utanför då. Nehe det fick vi inte heller. För då kunde vi fusk använda deras toaletter och det gick inte för sig. Så vi blev bortkörda i alla fall och fick sova på parkeringen till Borås djurpark.Jag kan lova att det var underbart att vara i nionde månaden utan en toalett i närheten. och till råga på allt började det ösregna. Vi bäddade ordning åt barnen lite provisoriskt i vagnen och jag och gubben och djuren satt och sov i bilen. Usch, vilken början.
Dagen efter började på samma sätt som dagen före slutade. Med regn. Iväg till campingen så fort den öppnade. For in i receptionen riktigt blöt, arg och kissnödig. Fick ett otroligt trevligt bemötande trots min ilska. Äntligen var vi i ordning.
Dagen efter lastade jag in mig och barn och gubben fick köra oss till en stor djurmässa där jag skulle delta för att prata iller. Vart stor succe, med så mångavalpar. Dock trodde många att illrar säljs över disk. Vilket de inte gör.
Ni som inte vet så mycket om illrar kan jag passa på att förklara att det tömdes bajslådor under resans gång och skurades burar varje dag. Inte roligt i nionde månaden.
Började alltså redan känna att det var pest, allt var jobbigt. Regnet var jobbigt, rengöring av illrarna var jobbigt och att springa och jaga ungar och rasta hunden var jobbigt. men det var bara att bita ihop. Efter regn kommer solsken heter det ju. Och sol vart det. Usch, vad med sol. Hatar värme också när man är i nionde månaden.

Resan fortsatte därefter till Ullared. Camoingen var en besvikelse. Hade varit på den campingen året före och då var den jättefin, med bra personal. Nu var allt trångt bökigt och skitigt. Jaja, vi skulle bara stanna ett par dagar för att jag skulle få handla lite. Och tänk det var roligt trots att man var i nionde månaden. Fast det andra var fortfarande lika jobbigt. På resan från Ullared får ena hunden magsjuka och jag överväger allvarligt att avsluta semestern och åka hem.

Därifrån åkte vi till slutmålet som var High Chaparral. Där fick vi äntligen upp både förtält och paviljong. Stor plats tar vi när vi komer dit, fast de är van. Äntligen kunde jag börja slappna av. Illervalparna fick springa lösa med mig i gräset och jag satt många timmar på en filt och läste medans de busade omkring mig. Eller ja, läsandet blev det lite si och så med. Så fort man kom in i något spännande. Så kom någon och förundrades över illrar och hur jag kunde ha dem lösa.
Därifrån åker vi till Eskilstuna, äntligen på väg hem. Hmm, kör vilse i Eskilstuna. Hela familjen är vid det här laget rätt sura av sig. men så händer det! Vi kommer närmare campingen (äntligen) och kör in i rondellen, och vad står det att rondellen heter? Jo, mitt i rondellen står det: -Snopptorps rondellen.
Japp, hysterin var ett faktum, tur att ingen hörde oss då eller ännu hellre såg oss. Det kom det ena dummare än det andra från baksätet och helt plötsligt var alla på gott humör igen.
Dagen efter ska vi in på fantomen land. Efter tion meter in i parken har vi slarvat bort Andreas, minstingen (då i allafall). Underbart, alla började leta. Men vi fick ge upp så jag traskar nedför backen och till receptionen. Ber om hjälp. Det blir stor larm bland arbetarna. Alla far iväg på små vita elbilar och jagar efter min son. Själv börjar jag bli riktigt nervös. Efter en timme börjar även parkarbetarna bli riktigt nervös. Så kommer han plötsligt gående nerför kullen. Stannar strax framför mig, sätter händerna i sidorna och blänger på mig, så säger han med arg stämma: -Var har ni varit? Jag har ju åkt tåg utan er nu. Hur kul tror ni det var då?
Ja, vad svarar man. Inte mycket. Skäller lite, ber parkarbetarna om ursäkt och tackar för hjälpen. Tvingar mig själv att gå genom hela parken för att de längst bort högst upp ska ha tortillas buffé. Hade läst om det på nätet redan innan vi åkte. Kommer fram dit, då är det slut. SLUT!! Inte lämpliga ord att säga till en Åsa i nionde månaden. Traskar genom hela parken ner till receptionen och ber om en förklaring. De får bannor och jag med. Fast jag fick banner för att jag gått dit i nionde månaden, de anställda vart lite nervös över mitt tillstånd. Ni som varit i Eskistuna djurpark och Fantomen land vet att det består till större delen av backar.
Hemma från parken i husvagnen igen. Blir vi alla sjuka. Pang, influensan hela gänget. Astman på mig blir kaotisk och jag får sitta uppe hela nätterna. Blundar till ibland bara.

Så äntligen hemma, så fort gubben blev bättre körde han oss hem. Kom hem på planerad dag. 40 graders feber och halvdöd.

Mvh Åsa

#19 Ujujuj. Verkar inte direkt som en avkopplande semester…men händelserik…he…

mvh
Oskar

#19 , Det låter som en vidrig "semester"! Jag kan inte fatta att ni överhuvudtaget åkte med de förutsättningarna.

  Tom

#20 & 21. Det var nog ingen i vår bekantskapskrets som förstod hur vi kunde åka heller. Och det var långt ifrån semester. Mest jobbigt faktiskt. Fast barnen hade trots allt roligt (hmm, hur de kunde det med en höggravid mamma). Och det är det som är huvudsaken.

I efterhand och med facis i hand skulle vi kanske inte ha gjort den resan. Men det är lätt att vara efterklok. Och ärligt, vi kan skratta gott åt det i dag. Vissa saker var bara för roliga. Ni ska vara glad att jag hoppat över det mesta strul som var. Måste ju tänka på att spara plats åt andra också. Berättelsen vart lång ändå.

Mvh Åsa

Jag har blivit tillfrågad att skriva om min seglats förra sommaren som slutade lite oväntat…

Jag hade ca 1 månad tidigare (läs början av juli 2005) köpt en segelbåt och berättade det för en kompis som blev överlycklig och tyckte det skulle bli skit kul att åka ut. Vi planerade som fan och bestämde oss för att dra iväg på en minihelg i skärgården. Jag kan tillägga att en av killarna - han som kom sist - är jätte rädd av sig och vi skrämde upp honom som bara den att det är farligt i skärgården och mycket grynor och att det är vanligt att man går på grund.
Vi hade noga kalkylerat att resa i 3 etapper. Vaxholm - Grinda - Något till - och hem. När två ankom till Vaxholm var allt lugnt och vi plockade upp den tredje snart. Sedan var det dags att åka ut och segla lite på kvällen innan vi skulle lägga till och sova. Fan vad kul tyckte vi! Vi hade det jätte trevlig - satt och diskuterade, lyssnade på cornelis och drack en och annan pilsner. Sedan vid ca 23 tiden kom vi på att fan det är ju mörkt nu vi kanske borde lägga till (lite sent kan tyckas med tanke på att det var första gången i området) så vi seglade runt lite och fann ett lämpligt ställe där vi kunde lägga till båten, vid en strand. En kille hoppar i land och börja göra fast båten. Sedan kommer en snabb motorbåt som skapar kraftiga vågor som får min båt att vrida sig och fastna i sanden. Ena kompisen klär av sig enda ned till fillingarna och hoppar i och juckar båten fram och tillbaka medan vi kör full gas bakåt. Till slut lyckas vi komma loss och han ombord.

Var fan ska vi nu lägga till? Jo vi ser en liten ö inte långt härifrån och så ser vi en läger eld, så vi bestämmer oss för att åka dit. Nästan framme säger det donk.. och vi sitter åter fast!! Men denna gång räckte det med att vi kunde backa oss loss. Sedan fortsätter vi förbi ön och ut på en större fjärd så säger det tjoffs. Motorn dör. Denna gång inte pga soppa torsk utan att vad vi senare fick veta att impellern gått av. Med död motor försöker vi nu smått desperata segla tillbaka till samma ställe vi precis kom ifrån för på ön mittemot finns en brygga. När vi väl seglar vårt bästa så dör helt plötsligt vinden och vi glider sakta men säkert ut i fjärdern igen. En tröttnar och går och lägger sig. Vårat hopp var nu paddling. På 2 timmar paddlade vi som två idioter och kom fram 50 meter .. dvs till bryggan. Väl där (ca 05.00) var det fram med backgammon och mera bärs som gällde tills vi tröttnade vid ca 08.00 då vi gick och lade oss.

ca 10 följande dag väcks vi av att grävskopor börja arbeta och vi får ju smått panik eftersom det är 20 minuter kvar tills vi skall plocka upp sista gubben från Vaxholm. Som om gud hjälpte oss visade det sig att de som bodde på ön var enormt vänliga och dessutom (!) motorkunniga. Han visste direkt vad felet berodde på och vi lärde oss något nytt. Ca 30 minuter försenade plockade vi upp siste man och pustade ut och var överlyckliga över att vi överlevt nattens strapatser. Så här i efterhand tyckte vi ju att det var ballt det vi råkade ut för och sade att nu var vi ju kunniga och borde klara oss bättre idag, för det var ju trotts allt en ny dag och minihelgen var ju till trotts ej än över!

Vi sätter av mot Grinda och är på mycket gott humör. Lite utanför Vaxholm hissar vi segel och cruisar fram. Sista killen gratulerar mig och tyckte att det var ett bra köp och han fick ju veta att den är ca 30 år gammal så då undrade ju han nyfiken hur länge en sådan båt håller. Konstig fråga tyckte jag, men jag svarade ett tag till om man tar hand om den. 

En kille blir lätt sjösjuk (i kombination av bakfylla?) och spyr lätt. Övriga blir hungriga så vi bestämmer oss för att lägga till vid Långholmen. För det såg nice ut och stranden verkade schysst. Det fanns en motorbåt där och lik förbannat åker vi på soppa torsk precis när vi passerar honom. Vi har problem med att få igång motorn och till synes en viking line färja är på ingång ! (= enormt kraftiga vågor). Motorbåtsägaren får panik och kutar ut i sin båt och gör allt han kan för att putta iväg våran båt två av våra killar gör likadant och en gör allt för att få igång motorn. När vi väl lyckas få i gång motorn så kör vi över motorbåtens ankarlina som fastnar i våran propeller! När vi lyckades ta oss loss från det kommer nästa omgång vågor från en waxholmsbåt som ger vår båt en skjuts på en grynna. Rodret fastnar och en kille hoppar i sjön och försöker putta ut båten medans jag försöker få loss rodret. Till min häpnad lyckas jag rycka loss rodret och vatten forsar in. Den rädda stackare börjar nu sakta men säkert klä av sig kläderna inpå kalsongerna och är beredd att hoppa i. Nåväl vi över levde detta och kastade i ankaret tömde båten och gjorde oss bekväma på ön och grillade mat och så. Sedan ringer vi 112 och ber om hjälp. Men efter ett tag kommer ytterligare kraftiga vågor som vänder vår båt längs med stranden och ca 10 minter senare kommer ännu en stor båt som sköljer ytterligare en omgång kraftiga vågor över oss och denna gång flyttas både 2-3 m upp på land och vi som grillade och hade det trevligt blev smått skräckslagna.

Nåväl .. sedan kom kusträddningssällskapet (heter de så?) och plockade upp oss. På vägen hem fick vi veta att det där är skärgårdens sämsta plats att lägga till vid för att där åker alla stora båtar och visar ingen respekt utan öser på för fullt. Det är en farled trots allt …

Tur som jag har fick jag ju tillbaka 100% på försäkringen - självrisk + nästa 100% av premien jag betalt eftersom jag endast använde 1 månad av den :)

Minns ni arabens fråga lite tidigare angående båtens livslängd, han fick ju svar på det 2 timmar senare.

Idag har jag en ny båt och vi planerar en ny minihelg nästa sommar med samma gäng. Ingen blev rädd inte ens araben som vi lurade. Dock fick vi åka buss hem vilket var lite oväntat…

Någon som vill följa med nästa år? ;)

lite mera bilder … senare fick jag veta att även masten hade gått av :(

de som räddade oss

en sista bild av min båt…

Kul berättelse! Du verkar ju ta det med ro och det är väl huvudsaken :-)

Det är inte värt att jag följer med för då sprängs väl båten… ;-)

Lycka till nästa gång!

  Tom

Oj, vilken segeltur! Undrar om jag kommer våga mig ut på sjön efter att läst det där…:)

Oskar

#23 (chris1)

Underbar berättelse - tårarna rinner!

// staffan

sköna bilder o skoj story - för oss som inte var med =)

Mitt värsta "resminne" måste nog vara då jag åkte till Irland efter gymnasiet och skulle jobba med hästar. Jag hann vara där i en vecka innan hon som ägde stället lurade ut mig på den största och galnaste hästen. Hästen får givetvis knäpp direkt och skenar i hundrafyrtio på en minimal asfaltväg med någon slags biltrafik på…Jag ger snart upp alla idéer på att stanna vanligt sätt och styr mot en 2 metershäck, i tron att hästen då ska fatta att det är dags att sluta springa. Men icke, han hoppar istället, vilket slutar med att han river upp hela sin panna på en taggtråd och att jag trillar, jag "mosar" muskelaturen i min underarm och bryter nyckelbenet. Det blev färd till sjukhus och sedan färd till Sverige…

#31 Uja, det där låter läskigt…gissar att du inte gärna rider på en häst igen???

Oskar

#31, Det där spär bara på min förutfattade mening om att det finns många idiotiska stall/hästägare, tyvärr!!

  Tom

#34 Jag hade nog varit försiktig med att säga det där. Självklart finns det mer och mindre seriösa folk överallt, men det man måste ha med i beräkningen är att hästen är ett flyktdjur och även den snällaste och mest "trafiksäkra" (vilket de heller aldrig kan vara till 100% beroende på ovanstående) häst kan bli rädd för mindre. En långtradare med släp kan fara förbi utan problem, medan en plastpåse som blåser upp med vinden verkligen kan skrämma hästen. Eller något annat som vi anser som banalt. Att hålla på med hästar är en risksport och att hästen inte alltid beter sig rationellt "är smällar man får ta". That's it. Och det handlar inte om att vara idiotisk.

#34 Vågar du skriva det där inlägget i häst-sajterna? :)

Oskar

Jag tänkte samma sak…:) Men ibland är det ganska befriande att bara säga vad man tycker uan knussel och finlir och smileys….

#35, Jag tror att du missuppfattade mitt inlägg. Jag har inte skrivit någonting om hästarnas oberäknelighet.

Du behöver inte tycka att stallägaren i det här fallet är en idiot. Jag tycker det. Man lurar inte ut en människa på en häst som man vet är instabil om man inte är en idiot. Och jag hoppas att du inte är en av dem som skulle göra det!

Och det här är inte den första, andra eller femtionde historien jag hör om häst/stallägare som beter sig idiotiskt. Självklart finns det oseriösa människor inom alla branscher men min personliga uppfattning är att det finns procentuellt väldigt många inom just hästvärlden.

Det räcker ju med att tio personer i ett stall med hundra är idioter för att det ska vara en hög procentandel som beter sig illa och ger hela stallet en dålig stämning. Då är ju ändå de allra flesta bra människor.

Så ta inte åt er i onödan. Troligen är ni en av de 90 som är bra…

  Tom

Haha, oj vilken debatt det blev! Jag måste kanske tillägga att just den här "hästmänniskan" också hade vissa alkohol-, prozac- och gräsproblem …;) Kanske inte helt representativ för branschen.

#39, Jag har inte gått till botten med vad det är som har orsakat deras beteenden. Om det är alkohol eller låg IQ i största allmänhet spelar för mig ingen roll.

Som jag redan sagt är de flesta hästmänniskor bra människor.

  Tom

haha, japp vilken debatt. Så jag ska inte debattera ämnet mer heller egentligen. Men måste hålla med Tom om att många är verkligen dumma. Och detta gör att många hästar lider i onödan. Dessutom är det liksom så att hästarna är stora djur, när de har en dum ägare så märks det, svårt att fara omkring som en galning till häst utan att synas. Likaså med hundar. En ouppfostrad schäfer eller en schäfer i fel händer de märks. Och alltså är schäfrar farliga.
Eller ja ungefär samma sak. Men mitt i allt så finns alla dessa underbart duktiga häst och hundägare och det är tack vare dem som folk vågar fortsätta med hundar och hästar trots allt.

#38 Och jag tror att du missuppfattade mitt =) Det jag menade var att man skall inte vara så snabb att döma varken stallägaren eller hästen då den som sagt är ett flyktdjur och inte behöver vara varken knäpp eller instabil för att reagera som den gör. Nu kan det gott hända att den var det i det här fallet och då är det självklart häst/stall-ägaren som har ansvaret! Men om jag skulle låna ut min häst (som är väldigt snäll) och den skulle skena iväg för att den blir rädd, skulle inte jag vilja att någon sedan anklagade mig för att vara oansvarig. Det hade dock varit annorlunda om jag hade VETAT att min häst är osäker på tur, men då hade jag å andra sidan inte lånat ut den till någon annan..
Jag håller dock med dig om allt det andra och jag tog det inte som att du klankade ner på oss "hästmänniskor". Jag ville bara förklara varför jag inte dömer hästägaren på en gång.

#41, Så sant! :) 

#42, Det är lugnt. Jag dömmer inte heller hästägare på en gång om det inte finns skäl till det.

Men "hon som ägde stället lurade ut mig på den största och galnaste hästen." är skäl nog för mig att dra slutsatser. Och med mina tidigare erfarenheter tyckte jag att jag kunde dra en slutsats utan att vara för snabb =)

  Tom

Putt

när en tuk tuk chaffis körde på min  pappas reseväska i bangkok så pappa blev förbannad och sparkade på tuk tuken och chaffisen slog pappa och sen jagade han oss med sin tuk tuk när vi åkte taxi tills polisen kom..

mysigt väre

tågluffning är ett väldigt händelsefullt sätt att resa på

jag luffade år 1988 och jag var 17 år och då är man ju tokvuxen…. 

tar bara ett par händelser bara från resan som verkligen var ett minne för livet och faktiskt väldigt kul.

en snygg kille kommer och sätter sig bredvid oss på en station i jugoslavien och tänka sig han ska åt samma håll som vi! vi gör sällskap på tåget och plötsligt dyker det upp någon mer kompis till honom. vi pratar och flörtar men efter en konstig påtryckning från konduktören på knagglig engelska så är vi väldigt uppmärksamma speciellt på vårat bagage. inget speciellt händer men när vi kliver av på slutstationen i nuvarande makedonien så går de upp i rök och beväpnade poliser tar oss. plötsligt blir man väldigt liten och längtar hem till mamma…..vi viftar våra svenska pass och ingen fattar vad vi säger -tårarna är nära. de tömmer våra ryggsäckar och sprider ut allt överallt inne på deras station vilket vi tyckte var jättepinsamt -de såg ju våra trosor (stor synd när man är 17år och ball) efter flera timmar blir vi släppta. eftersom våran anslutande buss har gått får vi börja förbereda en halvt sömnlös natt inne i stationen. där möter vi folk som skrattar åt oss och talar om att killarna vi tidigare mött var knarksmugglare och lägger smuggelknark i andras bagage. denna gången hade de misslyckats iallafall! nu får vi sova i skift för att vakta varandra och vårat bagage.

någon vecka senare hade vi träffat ett tokigt gäng med grabbar från sverige. vi är fortfarande i jugoslavien. på kvällen åker vi med två taxibilar till ett stort disco. när vi klivit ur bilarna ropar en av killarna från andra bilen att vi ska spring in på discot. vi gör så men efter en liten stund tänds lamporna där inne och polisen kommer. vi är ju lite skraja för polisen sedan tidigare så jag och min kompis gömmer oss. polisen tar grabben som ropat med sig. visar sig att han stulit alla knapparna till radion i taxin. varför? tja, ung och dum. han dök dock upp dagen efter igen. 

efter 3 veckor av tågluffning möter vi ett par andra svenska tjejer på ett tåg. vi hade åkt från sverige på samma dag och vi börjar att prata om var vi varit. de hade sett de stora kända museerna och byggnaderna i de viktiga städerna i europa. vad hade vi sett…….killar och discon. hahaha men jag tror vi hade roligast resa

sensmoral: nu jag själv har blivit förälder har jag kommit till insikt om att mina barn aldrig ska få tågluffa

#46 Och lita aldrig på killar. :)

Oskar

Jag har gjort ett antal Turkietresor ,den jag ska berätta om var den allra första. Jag och min bästa kompis tog en sista minuten från Umeå det är väl sådär 10 år sedan. Fick ett centralt hotell i Alanya och bestämde oss för att göra en bussrundtur inåt i landet. Under den här tiden  var det oroligt i bergstrakterna med  inbördes tjafs mellan olika grupper men vi ansåg att vi åkte säkert med sådana turistbussresor med guid och allt.

Fick vara med om mycket trevligt under dagen , bad i varma källor,besök i fjärilshus, Pamucale, men hela tiden var vi bevakade av militärer med gevär.Vi fick även se ett inhemskt bröllop där den manliga delen av festdeltagarna sköt med gevär rakt upp i luften.

På kvällen avslutades dagen med en turkisk afton med magdans och inhemsk mat men eftersom dagen hade varit intensiv var både jag och min väninna trötta så vid 23-tiden gick vi för att sova i vår trevliga lägenhet på nederst våningen. Vi somnade bums!

Kl. 24 vaknar vi med ett ryck  med ett infernaliskt oväsen utanför vår lägenhet,folk skrek på turkiska  och det small och dundrade  och blixtrade. Snacka om att hjärtat hoppade över ett par slag och man vart ordentligt uppjagad och skraj!!

Jag och min kompis var helt övertygade om att ett inbördeskrig hade brytit ut och vi satt och viskade om vad vi skulle göra och om vi skulle våga titta ut över huvud taget.

Så blev det lite lugnare och vi dristade oss till attt kika ut genom gardinerna.

En bit ifrån vårt rum står ett antal av dom vi åkt buss med förut under dagen och tittar uppåt….. då börjar det blixtra igen…. det var avslutningen av den inhemska festen som vi lämnat, dom slutade med ett hejdundrande fyrverkeri och ett skjutande med gevär rakt upp i luften.

PUHHH!! Men det tog ett bra tag innan vi somnade om efter den persen!

Mitt värsta resminne var nu i sommras då jag och snart min färstman var på Korfu. Sista dagarna av de två veckor vi hade där fick jag problem med magen och dagen då vi skulle åka ick jag åka ambulans till huvudstaden på ön. Där fick jag ligga med dropp medans de tog en massa tester och sprutade i mig en massa medicin.. Vad det var för medicin vet jag fortfarande inte? :/

Under dessa ca 10 timmar som jag låg där satt min pojkvän med mig.. Vi var i ett källarrum utan förnster och utan inredning alls. Allt som fanns var en videokamera så att personalen kunde se oss, en telefon,en säng, ett droppställ och en stol. Vi visste inte om jag skulle få åke hem eller om jag skulle bli tvungen att stanna.. Hade jag fått stanna skulle min pojkvän fått åka hem utan mig då försäkringen inte gällde honom..

Ca en kvart innan vår incheckning till flyget stängde fick jag veta att jag skulle få åka hem och fick droppet uttaget. Vi han PRECIS! har aldrig varit så stressad.

Väl på flygplatsen var flyget 2 timmar för sent och jag var fortfarande på en nulldiet, alltså ingenting i magen. Då är man inte så pigg. Inte ätit på tre dygn, inte druckit det senaste samt legat i en säng med en nål i handen hela dagen. Jag längtade bara hem…

Väl hemma grät jag av glädje och av lättnad!

Bilden är på sjukhuset