Annons:
Etikettreseberättelser
Läst 3922 ggr
Kråkis
2005-09-24 17:46

Indiska förhandlingar

Att resa handlar om att ta och ge av sig själv, uppleva, mötas och spela med. Och det lönar sig alltid att ta chansen till en bra affär när den bjuds ...

Kaos. Gula fordon i olika storlekar, tuk-tuks, bussar, taxibilar. Färger, färger, färger. Det luktar sand, koskit, kryddor. Svett och chai. Himlen avgasgrå. Lutar man huvudet helt bakåt finns en lite blå fläck däruppe. En fläck som blir allt mindre ju högre solen klättrar.

Det är förmiddag och de flesta banangrantäpplevindruvs- och småkonstigakakorförsäljare och alla de som prånglar ikontavlor, buddhafigurer - och varför inte uppstoppade ekorrar med röda plastögon - har sedan ett par timmar fyllt gatorna. De ropar ”Miss, miss, special price for you!” och vi nickar och ler. Skakar på huvudet och tackar nej tack till storrutiga byxor och mandariner i en ganska lortig korg. En rad rakade, vitklädda munkar vandrar förbi. De tittar i marken och för en gångs skull är det vi två som kan kika utan att bli kikade på.

På väg mot templet.

På väg mot templet.

Våra långa kjolar sopar i marken och långärmade, lätta skjortor sveper runt handlederna. Än är det inte så varmt, kanske kommer det inte att bli det heller. Årstiden är rätt. Hemma är det isigt och glåmigt, här måste man kanske ha en grå huvtröja på sig när det är dags för middag på kvällen.

Vi är på väg mot templet, gränderna är trånga och förutom att tempeltaket höjer sig, vitt kupat och imponerade med något orubbligt över sig, så märker vi också hur de smala armarna och benen runt oss blir fler, de nyfikna ögonen allt närgångnare. Leendena och fnissen.

Vi får naturligtvis inte gå in, det vet vi. Istället blir vi stående vid tempelmuren och ser uppåt. Den lilla, fula och ganska dåliga kompaktkameran kommer fram och jag försöker fånga det massiva bygget framför oss. Det lyckas inte särskilt bra.

”Hej!” En ung kille i vit skjorta kikar på oss, nyfiket, ”Ni vill se templet?”

Jo, vi nickar, det vill vi. Våra nickar är dock lite tveksamma. Något brukar alltid krävas i utbyte vid sådana här opåkallade favörer. Frågan är bara vad. Ändå bestämmer vi oss för att följa med.

Vår guide sticker kvickt iväg mellan tempelbesökarna, in en ruffig gränd med många mörka skrymslen. Vi hänger, med någon liten oro i maggropen. Det första huset till höger är det tydligen. Det tycks vara en viktig byggnad och dörren är vackert utsirad under ett väl inarbetat smutslager. Inne i hallen strilar gult ljus ner genom en trappavsats i trä. En svällande man i blårandig skjorta sitter bakom ett skrivbord. Han skiftar några papper och pärmar och bemödar oss knappt en blick när vi kommer in. Några korta ord utväxlas och vi kan tydligen fortsätta upp i trappavsatsen.

Några snabba steg senare är vi upp på taket – och då förstår vi. För där är det ju. Templet. Vi har en helt perfekt utsikt. Vår guide visar och berättar om den vackra byggnadens historia och om hur den brukas nu. Vi hänger över takmuren och kikar ner. Templet är imponerande under oss. Innanför muren finns flera små gårdar med färgglada mosaikgolv och flera kupoltak. Människorna myllar därinne. Att det såg ut så här gick inte att tänka sig nere från marken. Vi har verkligen en helt annan upplevelse än vad vi annars kunnat få.

Och sedan kommer det naturligtvis. Upp ur en ganska liten väska dyker ett antal gipsbuddhor upp, förpackade i smala lådor med rött papper.

”Jag gör dom här själv, det är riktig marmor.”

Vi tittar på varandra. Hm, jo säkert. Och priset han vill ha är ju helt fantastiskt det också. Jag är precis beredd att säga nej men hamnar istället i en klassik prutningsfajt. Med en gemensam blick tänker vi tillslut att: Ah äsch, han fixade ju upp oss hit, och köper ett par raddor fula buddhor som aldrig har varit i närheten av en marmorflisa. Han ser nöjd ut, och plötsligt kan jag inte riktigt låta bli när skrynkliga sedlarna byter ägare.

Vår guide och Åsa på taket.

Vår guide och Åsa på taket.

”Det här är nog den sämsta affär vi någonsin gjort” säger jag och ler.

Plötsligt verkar han skämmas.

”Asså, jag gillar inte materialism, jag är ju hindu, det materiella spelar ingen roll…”

”Kom”, fortsätter han och halvspringer med ens iväg, ”jag är verkligen Hindu och nu fick ni mig att få dåligt samvete…Jag ska bjuda på chai, kom, kom…”

Och vi följer, minst sagt förvånade, med.

Några minuter senare sitter vi utanför ett litet hak vid ett av de minimalaste torg jag någonsin sett. Husväggarna hänger över oss och himlen är en liten gulvit fyrkant. Bredvid oss sitter ett gäng skrynkliga äldre män i rutiga saronger och lite trasiga leenden. De tjattrar högt och spottar rött snus på marken. Vi har fått varsin liten brun lerkruka med sött, varmt chai och vi pratar lite förstrött om Sverige med vår guide. Vi är alla helt nöjda, för tillsammans har vi ju gjort en perfekt deal…

Av: kråkis

  • [Personlig sida](javascript:void top.ShowProfile('kråkis'))
  • [Kontakta](javascript:void top.ShowProfile('kråkis', 'Contact.aspx'))

Datum för publicering

  • 2005-09-24
Annons:
Staffan
2005-10-04 01:43
#1

Det bästa som finns är att på riktigt lära känna folket på den plats man tagit sig till; spela schack med kocken efter stängningsdags, få se någons hem från insidan och bli spöad i fotboll av ungarna på stranden. Det är ju faktiskt ofta just nyfikenheten på dessa människor som drivit oss att resa runt halva klotet… :)

Banangrantäpplevindruvs- och småkonstigakakorförsäljare! *skratt*

Skön reseberättelse!

// staffan

bosse
2005-10-12 16:57
#2

Jattebra skrivet!

Jag kanner igen kanslan av att bli lurad, nar nat erbjuds gratis och jag tror att det har med var kultur att gora.

Nar jag var kontraktslos hemma i Byblos (2,5 ar), sa satt jag ibland nere vid shopen i Souken. Och det hande att svenskar kom forbi. Om min fru och jag "gillade" dom brukar vi bjuda hem dom pa mat eller fika. Och den som besoker mej far alltid nan gava. Oftast fossiler. Andra nationaliteter blir mycket glada, men svenskar forsoker alltid att inte ta emot en gava. Dom har en massa argument, fast jag tror att dom upplever ett krav att dom maste gora en motprestation. Sant galler inte i denna del av varlden. Man ger for att man vill ge. Det galler kanske inte langre dar man trottnat pa turister.

Pa min senaste semester (forra veckan), sa satt jag utanfor shopen och ett ungt par kom forbi. Min hustru sa att dom ar svenskar, sa jag fragade pa svenska vad dom gjorde i Libanon och svaret blev mycket kyligt:" Vad gor man i Libanon?!" "Turistar." svarade jag, trots att det finns mycket mer man kan gora dar. Dom tinade upp lite grann och fragade om rad och vad dom borde se och var man kunde kopa argangsvin mm.

mvh/bosse

Linda
2005-11-06 21:16
#3

#1 Ja visst är det osvenskt att vara gästvänlig och ge gåvor det känner jag igen, jag har en egen liten sak som jag försöker alltid ge som gåva och det är aloe vera en läkeblomma som jag tycker alla borde ha hemma.

mvh Linda

jonnyroland
2006-10-26 19:47
#4

visst är svenskarna ett stelt folk

Upp till toppen
Annons: